Mallekrafts C´Carro

Jag har mycket som måste ut. Mycket bra, mycket dåligt. Idag tar vi med lite av det dåliga:

Nu är det 4 veckor sedan Collin dog…

Det går inte en dag utan att man tänker på honom, allt han gjorde och var. Jag måste ta mig i kragen och skriva ner så att det inte försvinner, så inte minnet sviker mig.

Sitter här på jobbet, klockan är 01:00 och jag är ensam ute i ett industriområde, jag och mina tankar.
Sitter och stirrar på min internetbank där ”16000:-  Agria” talar sitt tydliga språk och SKK´s hunddata ”Hunden avliden” skriker det rätt i ansiktet på mig.

Fan också, varför ?

Och jag märker att hela den här händelsen är ett ruttet infekterat sår i min själ som bubblar upp så fort jag skrapar på ytan. Gråta på arbetstid nu när jag sitter och skriver, how classy… Det går inte ur systemet. Hur länge sörjer man, hur länge gör det ont?

Collin var för mig mer än en hund. Han var min bäste vän, en son, en bror och mitt allt. Och jag kan inte beskriva hur ont det gör i mig när jag inser att han är borta för alltid. När jag sitter vid hans grav nere i Åsa, lägger hans favoritleksak till rätta och rensar ogräs från hans grav. Blir det mer verkligt än så? Min lille vän, ett tomt dött skal begravd under marken. Aldrig mer ett värmande knyte på magen i sängen, aldrig mer två krafsande tassar på sängkanten, aldrig mer Collin... Collin=aldrig mer... Allt jag har är minnen och en hårig matta.

Jag antar att det här får ta den tid det tar.