Mallekrafts C´Carro

Jag har mycket som måste ut. Mycket bra, mycket dåligt. Idag tar vi med lite av det dåliga:

Nu är det 4 veckor sedan Collin dog…

Det går inte en dag utan att man tänker på honom, allt han gjorde och var. Jag måste ta mig i kragen och skriva ner så att det inte försvinner, så inte minnet sviker mig.

Sitter här på jobbet, klockan är 01:00 och jag är ensam ute i ett industriområde, jag och mina tankar.
Sitter och stirrar på min internetbank där ”16000:-  Agria” talar sitt tydliga språk och SKK´s hunddata ”Hunden avliden” skriker det rätt i ansiktet på mig.

Fan också, varför ?

Och jag märker att hela den här händelsen är ett ruttet infekterat sår i min själ som bubblar upp så fort jag skrapar på ytan. Gråta på arbetstid nu när jag sitter och skriver, how classy… Det går inte ur systemet. Hur länge sörjer man, hur länge gör det ont?

Collin var för mig mer än en hund. Han var min bäste vän, en son, en bror och mitt allt. Och jag kan inte beskriva hur ont det gör i mig när jag inser att han är borta för alltid. När jag sitter vid hans grav nere i Åsa, lägger hans favoritleksak till rätta och rensar ogräs från hans grav. Blir det mer verkligt än så? Min lille vän, ett tomt dött skal begravd under marken. Aldrig mer ett värmande knyte på magen i sängen, aldrig mer två krafsande tassar på sängkanten, aldrig mer Collin... Collin=aldrig mer... Allt jag har är minnen och en hårig matta.

Jag antar att det här får ta den tid det tar.

Collin

Jag minns hur du landade i Göteborg, luddig och fluffig och nyfiken på världen.

Redan från första stund fann vi varandra, på golvet i vardagsrummet där vi både lekte och sov. Vi gick valpkurs, övade inkallning och du kunde knappt springa för linan du hade på var för tung.  Du charmade alla när vi var ute och man fick räkna med en halvtimme längre restid om man skulle någonstans då man ständigt blev stannad för folk ville hälsa. Du har då varit med överallt. På jobbet, på semestrar, runt i hela Sverige och hejat på tävlingar och utställningar, vallade rutor, gått med i spåret där du hoppade över stockar och snodde fram genom blåbärsriset som den lilla silvermink du var. Du fanns alltid där med dina fluffiga öron, näpna uppsyn och svarta stora ögon. Du tröstade mig när jag var ledsen och du märkte alltid när man var glad.

Du var aldrig till besvär du underbara hund, du ville då alla väl. Aldrig sur eller arg utan alltid glad som en sol, full av upptåg och med en vilja att roa omgivningen.
Du hade dina små upptåg för dig. Du kunde sätta dig mitt i rummet med en liten tuss/pappersbit/damm mitt på nosen och bara sitta och vänta på att någon skulle se dig. När så vi tittade upp och såg vad du gjort så brast vi så klart ut i skratt och du blev jätteglad och kom springande för att bli klappad. Detta blev lite av ditt signum då du upptäckte att vi blev glada av detta och på dig. Denna procedur var ständigt återkommande och du roade oss lika mycket varje gång.

Alla du träffade tog dig till sitt hjärta, du lämnade ett avtryck hos alla… Elin, familj i norr, familj i söder,  Thomas, Johan & Stina, Monica & Micke ni träffade honom mest och jag vet att ni förstår. Hur en sån liten liten hund kan lämna ett sånt stort tomrum efter sig är ogreppbart, han var mer än bara en hund, han var Collin the one and only!

Jag har dig att tacka Collin, att jag träffade Elin. Pga dig din lilla pälsboll så sökte jag mig till väktarbranschen så jag kunde jobba när du sov och leka med dig när du var vaken. Där träffade jag Elin, Prince, Nixa och lite senare även Dexter.
Du fick en flock, och utvecklades något otroligt. Du växte som person och gick oftast först på promenaderna, med svansen högt och öronen rakt upp ”leader of the pack” tyckte du och alla log när vi kom. Du levde för att få ligga och sova med oss i sängen, med ditt egna täcke där du kröp in och fick ett litet fort som värmde dig natten igenom. Eller när man satt och åt i vardagsrummet och du fladdrade förbi, kittlade en på vaden med din fluffiga päls, hoppade upp i soffan och lade dig i kudd-havet eller i ens knä för att dra en suck av njutning, lägga svansen för ansiktet och somna. Alla dessa minnen, minnen, minnen är nu allt som finns kvar.

Som ett ljus släcks i vinden försvann du alldeles för hastigt. Du blev 3 år gammal, du skulle levt i minst 12 år till. Nu ligger du begravd nere på gården i Åsa. Där älskade du att vara, där du kunde springa fritt och leka som du ville, lilla sparven min.

Min bästa vän, min bror, min son, mitt liv, min värld, mitt allt.. Nu är du för alltid borta och jag kan inte sluta gråta.

För alltid älskad, aldrig bortglömd och för evigt saknad!

Jag älskar dig Collin…

2008-03-17 – 2011-07-03

Thomas lär Collin tass:

Första gången upp i soffan: