Har på allmän begäran blivit hetsad till att berätta lite om ”vårt nya liv som bönder” och efter ett snabbt besök i Mölndal igår så mindes jag denna uppmaning så håll till godo.
JO! Sälja lägenheten var det ja, en FANTASTISK sysselsättning för den som inte provat någon gång.
Köp nya saker för X antal tusen kronor, städa i 1 vecka så man kan inta sin föda på valfri plats i boendet direkt från golvet och avsluta med att samla ihop hela bandet med hundar och deportera dig själv från lägenheten lagom till visningstid.
Allt detta för att sedan få ett bistert men samtidigt uppmuntrande ”det går bättre nästa gång-samtal” ifrån mäklaren.
Jag tror vi hade 5-6 visningar och inte något annat än ett skambud 100.000:- under utgångspriset kom in. Folk verkar tro att man bedriver välgörenhet när man säljer sitt boende och egentligen inte alls har för avsikt att vare sig kunna betala av sina lån eller gå ivf 1000:- i vinst. gnäll, gnäll. Det hela fick lösa sig som så att vi tackade mäklaren för visat intresse och annonserade ut lägenheten för uthyrning istället, där var intresset lite annorlunda. Efter ungefär sex miljoner samtal, passande nog hade vi jobbat natten innan och ett antal visningar senare så hittade vi 2 rekorderliga töser som lovade med heder och samvete att ta hand om casa del Pinnharvsgatan under uthyrningstiden, perfekt! Då skulle man kunna glömma lägenhets-aset ivf några månader….
Dagen D, flyttdag. Även här vill jag minnas att vi hade jobbat natt så det var med sammanbiten min man släpade sig upp ur sängen med vetskapen om att man skulle bära saker tills foglossningen var ett faktum. Bästa kollegorna Hans och Micke ställde påskinande frivilligt upp på detta fantastiska event och både jag och Elin var och är fortfarande tacksamma över vilka ypperliga vänner vi har som ställer upp när nöden kräver. Kort och gott, ett flyttlass och en bonus-soffa senare så var vi inflyttade på Farmen. Alla fröjdades och firade med äppelplockning bakom huset. Nu har vi bott in oss ordentligt med snart 2 månader i ryggen och livet här nere är inget annat än fantastiskt. Vi har spårmark/rastplats/hoppochlek-utrymme, kilometervis med skogspromenader, stall med en drös ytterligare kreatur, hundgårdar och världens bästa mor & far precis runt knuten. Man hade inte kunnat önska sig något bättre. Det bästa av allt är ändå lugnet…. Inga bilar, hundrädda grannar, firande av iranskt nyår vägg-i-vägg när man jobbat natt och sist men inte minst ingen liten betonglåde-lägenhet att klämma in sig själv, flickvän och 5 hundar i, väldigt bra!
Har ju som sagt inte varit den flitigaste myran i stacken det senaste med att uppdatera bloggen så jag återkommer snarare än kvickt. So long, tata! /J
